Hembygdsföreningens berättarkväll drog fullt hus.
Tjörns Hembygdsförening berättarkvällar är ofta välbesökta och det kan man verkligen säga om den kväll i november när Jan Albertsson och Folke Patriksson berättade om skutsamhället Skärhamns förvandling till redericentrum. För den musikaliska underhållningen stod den 30 personer stora Tjörnkören. Som tur var hade arrangemanget flyttats till Kyrkans Hus Kållekärr.
Kvällen startade med att hembygdsföreningens ordförande Eva Ericsson hälsade alla välkomna och presenterade både kör föreläsare. Kören som förr hette ”Våga sjunga kören” och nu Tjörnkören bjöd på ett brett urval av sånger. Den första musikomgången avslutades med allsången ”En gång jag seglar i hamn” och var en perfekt introduktion till samtalet
Stor tillväxt under första världskriget
Herrarnas berättelse startade med Skärhamns tillväxt under sista sillperioden i slutet på 1800 talet. När sillen tog slut satt man inte bara och väntade på ny sill utan fraktfarten kom igång och trots kriget växte Skärhamnsflottan med från 25 till 55 fartyg mellan 1915 – 1920 och tonnaget tredubblades till sammanlagt 7000 ton. Efter första världskrigen fortsatte flottan att växa men inte lika drastiskt. Efter andra världskriget fanns det 1950 cirka 70 fartyg i samhället med ett snittonnage på knappt 200 ton.
Tjörnbanken försiktig
Efterkrigs boomen gjorde att en strukturomvandling från trä till stålbåtar var nödvändig. Hur skulle man klara detta. – Till en början hjälpte Skärhamnarna varandra med borgenslistor innan bankerna ställde upp. Det finns berättelser om att Tjörns bank var försiktig i början men uppmanades av riksdagsmannen Karl Olausson och senare även av sin kollega på Orust som hette Per Nilsson (uppväxt på Säbygården) att låna ut till skärhamnarna.
Banker utifrån hjälpte till
Redan 1948 öppnade Göteborgs bank med Göte Dahlgren som bankchef. – Göte förstod sig på fraktfarten och hjälpte oss till viss del med finansieringen säger Jan Albertsson. På den tiden hade Holland många stålbåtar och det fanns möjlighet att köpa en holländare bara man kunde betala. I slutet av 1950 talet kretsade allt i Skärhamn runt hamnen och på vintrarna var hamnen helt full av upplagda träskutor. Vad gjorde man då efter träskutperioden som tog slut 1966. Skutor som tillhört Skärhamnsflottan i upp till 47 år var nu borta. I stället köptes 85 fartyg in under perioden 1956–1967 med hjälp av (Göteborgs banks) Götabanken och chefen Göte Dahlgren. Även SE banken som kom till Skärhamn 1962 hjälpte till.
Stort förtroende hos bankerna
Hur klarade man av att finansiera detta. – Jaa säger Folke det gällde att ha mer intäkter än utgifter. – Dessutom tillade Jan att bankerna hade stort förtroende sjöfarten och speciellt för fruarna. Nämnas bör att ofta hade full insyn eftersom de hjälpte även fartygsägarna med med bokföring och deklarationer
Vi får också höra en målande berättelse om hur Folke 23 år gammal tillsammans med sin kusin Göte åkte till Cokshafen för att köpa en 10 år gammal holländsk båt. Båten som döptes till Sandö kostade 394,000 och killarna lånade 100,000 av bankchefen Gullmarstrand på SE banken som nu var på plats. De övriga 294 000 lånades av fäderna.
SE banken lånade ut stora pengar
Publiken fick nu höra berättelser om hur man i Uppsala fick muta en stins att direkt öppna en järnvägsbro. Tid var ju pengar. Berättelsen fortsätter med att efter två år såldes Sandön 1 till Donsö och de unga killarna köpte en ny bår för 1.5 miljoner 1965. Killarna hade 300,000 kr men fick låna 1.2 miljoner SE banken. Det blev en diskussion om hur detta med utlåningarna gick till. Jan som började som banktjänsteman i början på 1960 talet. berättade att bankerna lånade ut till dem som man kände och litade på. Kalkylerna var ju inte så klara i början. Det blev många frakter till England för Skärhamnsbåtarna. – Alla kunde inte så engelska säger Folke men det gick bra med armar och ben. Det blev stora applåder när Folke och Jan slutade. Många i publiken kände säkert igen sig.
Kvällen avslutades med att Tjörnkören sjöng ytterligare några fina sånger.
Birgith Åhs
