Våra olika byggnader
Tjörns Hembygdsförening har sitt säte på gården Bräcke som ligger mitt på Tjörn. Området är en kulturbygd och det visar inte minst närheten till gravfält, en dös från stenåldern och hällristningar. Gården Bräcke har anor från 1300-talet och har bl.a. tillhört Margaretha Hvitfeldt.
År 1947 köptes gården av föreningen som då startade sin verksamhet här. Under årens lopp har ett antal för Tjörn historiska byggnader flyttats hit. På Bräcke finns nu förutom mangårds- och ekonomibyggnader, en ryggåsstuga, ett enkelhus, ett hus med skolsal och smedja, en utomhusscen, och i lagården en lanthandel, förråd och ny utställningslokal. Till gården hör även en samlingslokal, färdigställd 2022, som tillkommit efter en större donation till föreningen. Lokalen som har kök och plats för 100 personer, kan hyras för privata tillställningar.
Bräcke – en gård med anor
av Bertil Karlsson
Gården Bräcke bestod av 1/4 mantal och har varit bebodd av samma släkt i närmare 400 år. Man vet med säkerhet att gården 1356 hörde till Kastelleklostret i Kongahälla. Under tiden Bohuslän hörde till Sverige 1523-1532, drogs klostret in till kronan och därmed även Bräcke. Efter den korta sverigeperioden blev gården ett danskt kronohemman. År 1648 kom Bräcke under ny ägare, nämligen Thomas Dyre på Sundsby, som i utbyte lämnade gården Raröd i Jörlanda socken till kronan. Efter Dyres död 1651 ägdes gården av Margareta Hvitfeldt och kom efter hennes död 1683 att jämte en rad andra hemman ingå i gåvan till Göteborgs gymnasium. Gården kom därmed att bli ett s.k. gymnasiehemman och friköptes först i början av 1900-talet av Olaus Olsson. I anslutning till den Hvitfeldtska eran kan noteras, att 1648 bodde Peder (Olsson) på Bräcke och kallades ”murmester”, för övrigt den ende i hela fögderiet som hade denna titel. Det förhållandet att gården tillhörde Sundsby medförde också arbetsskyldighet. Detta ger stöd för antagandet, att det var Peder som 1652 byggde det Hvitfeldtska gravkoret i Valla kyrka.
Bebyggelsen på Bräcke behöll länge en medeltida byggnadsstil med flera fristående byggnader, såsom boningshus, gäststuga och härbre, loge jämte lada, fähus och timmerhus. Den nuvarande mangårdsbyggnaden uppfördes 1874 och ladugården byggdes om två år senare. Det fanns också en smedja på gården vilken numera är borta (den nuvarande smedjan är ett nutida bygge). Olaus Olsson övertog gården 1887 efter sina föräldrar Olof Berndtsson som dött 1877 och modern Anna Britta Andersdotter. Olaus brukade gården fram till 1917 då hans intresse för folkminnesstudier hade tagit över och skötseln kommit i andra hand.
Grannarna Albert och Josef Johansson på Furusäter övertog gårdsbruket genom ett arrende och Olaus kunde helt ägna sig åt sin forskning. Efter tio år upphörde arrendet, och Olaus döttrar Agda och Hildegard Wallenfeldt tog över driften av gården och drev den med stor energi.
Redan 1912 hade systrarna startat en hattaffär på gården och två år senare även en lanthandel. Under tiden som gården var utarrenderad byggde Hildegard och Agda en villa på en avstyckning från gården Furusäter, som kallades för Furuhäll. Dessutom drev de ett pensionat och ett kafé. Lanthandeln lades ner 1940.
Emils stuga
Av Vivan Olausson
Enkelhuset är en typ av bostad som främst använts av hantverkare, fiskare, bönder och torpare. Under många år hade därför önskemålet funnits att ha ett enkelhus på Bräcke. Dubbelhuset som hörde till gården fanns ju redan,liksom den lilla ryggåsstugan. I Kyrkefjäll fanns en gammal obebodd stuga från 1800-talet som sakta förföll. 1983 såldes tomten, och stugan skulle rivas för att ge plats åt ett fritidshus. I närheten bodde Harry Hermansson, medlem av hembygdsföreningens styrelse, som på ett sammanträde i september berättade hur det låg till. Föreningen beslöt sig för att ta hand om stugan, flytta den till Bräcke och rusta upp den. Först dokumenterades hela stugan noggrannt; ritningar gjordes, exteriör och interiör fotograferades, och dessutom togs tapeterna (som satt i flera lager) tillvara. Sedan märktes varenda stock, bräda och bjälke, plockades ned och transporterades till Bräcke, där så småningom stugan började återuppbyggas. En del virke behövde bytas ut, nya fönster, ytterklädsel och brandmur behövdes, och så installerades el. Trots många, många timmars arbete av villiga armar utan ersättning uppgick kostnaden till 170.000 kr. I november 1984 hölls taklagsfest, under vintern 1986 utfördes de sista arbetena, och på valborgsmässoafton invigdes stugan av landsarkivarie Lars Nilsson. Tyvärr fick inte Harry Hermansson uppleva denna dag, då han hastigt avlidit i januari.Detta var faktiskt inte första gången stugan flyttats. När skomakaren Bernhard Johannesson 1889 köpte det till sin nya familj stod det i Säckebäck på Orust. Hur länge det stått där har inte gått att få någon uppgift om, men klart är att det flyttats någon gång tidigare. Det var ett vanligt förfarande i Bohuslän på den här tiden. Det fanns i princip ingen skog, och timmer som köptes utifrån var dyrt, men arbetskraften var billig. Bernhard dog 1925 och sonen Emil, som också var skomakare, bodde där till omkring 1970. Därför har stugan möblerats som ett tänkt hem för en skomakare. Inget av den ursprungliga möbleringen återstår, skomakarbänken i köket med verktyg och materiel kommer från andra skomakare och möblerna i övrigt har plockats samman ur hembygdsföreningens samlingar.
Ett undantag är den lilla kammaren som verkligen är museal, då museets förråd av stenåldersfynd fått sin placering här, liksom bilder av hällristningar på Tjörn.
Malenas stuga
Av Mona Axelsson
En ryggåsstuga är en envåningsbyggnad som saknar innertak. Därför är ryggåsen, takåsen, synlig, härav namnet. Ryggåsstugan är en utveckling av eldhuset. I början hade ryggåsstugan takfönster, men så småningom kom fönstren att flyttas ned på väggen. Ryggåsstugan har som fattigmansbostad varit i bruk in på 1900-talet. Malenas stuga, den lilla grå ryggåsstugan som ingår i museets byggnader, skänktes 1938 till hembygdsföreningen av den dåvarande fattigvårdsstyrelsen i Stenkyrka. Stugan stod ursprungligen på Rösseldalen 1:4 i Stenkyrka. 1942 flyttades den till Tyft, där föreningen hade planer på att bygga museum. När så föreningen 1946 kunde köpa Bräcke, var detta inte längre aktuellt. Ryggåsstugan blev nu ”glömd”. Det kom att dröja 14 år innan den i augusti 1960 kunde flyttas till Bräcke. Nu fick man användning av den av Göteborgs museum 1938 gjorda uppmätningen av stugan. Tack vare denna kunde spisens ursprungliga utseende rekonstrueras. Dock spegelvändes stugan varvid dörrar och spis bytte sida, detta för att bättre passa in på museitomten. 1991 flyttades stugan ännu en gång, och fick den placering den har idag. När stugan stod på Rösseldalens mark hade den namnet Intaget och nämns första gången i husförhörslängen 1849. Namnet Intaget är ett ganska vanligt namn på torp, och det betyder ”från utmarken för odling intaget område”. Den förste som nämns i samband med torpet Intaget är Andreas Rasmusson. Han flyttade 1849 in på torpet tillsammans med sin hustru Christina Jacobsdotter. Andreas var född i Morik 1822 och Christina var född i Rönnäng samma år. Andreas blir änkeman 1857 då Christina dör i barnsäng. Även barnet dör. Några andra barn hade de inte.
Andreas lever ensam i några år, varpå han träffar Malena Olsdotter från Hålan under Tubberöd. Malena är änka efter Abraham Nilsson och bor tillsammans med sin dotter Gustava hemma hos sina föräldrar. Andreas och Malena gifter sig, och hon och Gustava flyttar till Andreas på Intaget. De får tre barn tillsammans, sonen Rutger och döttrarna Anna-Britta och Charlott. Familjen levde under små omständigheter.
Troligen gjorde Andreas dagsverken hos bonden i Rösseldalen. Det var ju på hans utmark han bodde. Andreas dör 1893 och Malena blir änka för andra gången. Det är nu bara dottern Charlott som bor hemma.
Efter Malenas död 1916 bor Charlott och hennes dotter Sara kvar fram till 1932. Stugan övertogs då av Olof Jonasson och var bebodd ytterligare några år innan den flyttades.
Skolan nådde alla
Av Bertil Karlsson
En av de första uppgifterna om undervisning på Tjörn finns i ett visitationsprotokoll från 1827 då biskop Winberg besökte Tjörns pastorat. I protokollet står följande om barnundervisningen: ”Denna ombesörjes av ambulatoriska skolmästare, av vilka en var antagen på sockenstämman för Stenkyrka och hade sin lön i en kappe säd på hemmanet, men var en dålig lärare och begiven på fylleri. En skicklig skolmästare undervisade i Valla men denne hade ingen lön av församlingen.” Biskopen manade sockenborna att få en skicklig skolmästare även för Stenkyrka och Klövedal. Den första bestämmelsen om allmän skolundervisning finner vi redan i kyrkolagen från 1686. Klockaren i församlingen blev ålagd att med största flit ”driva barnaläran”, det vill säga lära barnen orden i Luthers katekes. Om klockarens kompetens stadgades att han skulle vara ”ärlig, trogen och flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva”. Först 1723 stadgades att det skulle finnas en allmän undervisningsplikt, då föräldrarna blev skyldiga att sörja för barnundervisningen:
”Kunna föräldrarna icke själva undervisa dem så skola de vara förbundna att hålla dem hos skolmästaren eller klockaren i socknen.” Det var alltså inte fråga om någon påbjuden skolgång. Det var genom den första folkskolestadgan 1842 som undervisningen fick en mer enhetlig karaktär. Läraren skulle avlönas av de skattskyldiga, främst bönderna. Var och en skulle betala mellan 2-6 skilling Banco. I varje socken borde det finnas minst en skola. Barnens skolgång skulle vara obligatorisk. Skolreformen betydde också utgifter i socknarna. Den ekonomiska bördan vilade i första hand på bönderna. Dessutom tog skolan barnen från arbete på gårdarna. De fattigaste, torpare, strand- och backstusittare slapp skolavgiften. Det första skolreglementet på Tjörn antogs 1847 i Stenkyrka socken. De övriga socknarna på ön fick liknande reglementen. I detta reglerades bl.a. tiderna för skolgången. I skolan i Bräcke finns bänkar och undervisningsmateriel från en rad nedlagda skolor på Tjörn. En av bänkarna är från den tiden skolan var ambulerande. Griffeltavlan, hartassen och pekpinnen är några av forna tiders pedagogiska hjälpmedel.
En av bänkarna är från den tiden skolan var ambulerande. Griffeltavlan, hartassen och pekpinnen är några av forna tiders pedagogiska hjälpmedel.
Bysmedjan – jordbrukets serviceinrättning
Av Bertil Karlsson
Smedjan var i äldre tider byns samlingspunkt. Här tillverkades plogar, harvar, hackor, hjulbeslag och andra föremål som behövdes i det gamla bondesamhället.
Smeden var en tusenkonstnär som gjorde, förutom redskap, allt från hästskor till lås. Ett av de viktigaste vittnesbörden om att smeden och hans yrke fängslat människornas fantasi är myten om mästersmeden Völund i den äldre Eddan. Han var inte bara smed utan också något av en trollkarl. Stundom fungerade smeden även som medicinman. Det berättas att en torpare på Tjörn med häftig tandvärk kom till bysmeden för att dra ut den värkande tanden. Smeden misslyckades emellertid och tanden gick av. ”De är ingen fara”, sade han, ”jä ska pede ud nerva mä e spig så släpper du tannevärken ändå”. Det var innan bedövning kommit till användning. Nu har smeden försvunnit från den svenska landsbygden.
Tjörn – väderkvarnarns ö
Av Vivan Olausson
Hembygdsföreningen är ägare till två väderkvarnar: i Stordal och Fjällebro. Stordalskvarnen är byggd 1904 av den kände kvarnbyggaren Anders Berndtsson i Brevik. James Waldemar Hendry, dåvarande ordförande i hembygdsföreningen, köpte den 1945 och skänkte den till föreningen. Fjällebrokvarnen skänktes 1954 av dess siste ägare Arvid Johansson. Den flyttades till denna platsen i Fjällebro 1881.
Alla kvarnarna var mer eller mindre förfallna och vingbrutna när de kom i hembygdsföreningens ägo. Genom ett par entusiaster kom ett stort konstlotteri till stånd, som gav en god behållning. Den räckte till restaurering av samtliga kvarnar, och det blev pengar över till en grundplåt till en kvarnfond. När Stordalskvarnen hade restaurerats hölls en stor invigningsfest den 28 juli 1959. Mycket folk hade kommit till festen och invigningstalare var dåvarande landshövdingen Per Nyström.
Det har funnits tre huvudtyper av väderkvarnar: stolpkvarn, holkekvarn och hättekvarn. Samtliga hembygdsföreningens kvarnar är hättekvarnar, där den koniska hättan med vingverket är vridbar. På Tjörn stod väderkvarnarna tätt. I en inventering gjord av fil.dr. Ernst Manker framkom att det funnits väderkvarnar på 213 platser. Det har endast funnits en stolpkvarn, men holkekvarnen var rätt vanlig. Den efterträddes av hättekvarnen som den konstruktivt främsta och ofta försedd med Lugnåsstenar. Fjällebrokvarnens ägare var den allra sista mjölnaren på Tjörn. Nu står de bevarade kvarnarna som stora kulturhistoriska minnesmärken.
Stenstugan på Säby Ö
Till Säby ö kommer man över en vägbank, de s.k. bryggorna, eller vid högvatten på stenbryggorna bredvid. Ön består av två delar, den inre och yttre, förbundna med en smal landtunga (se bilden ovan). Under 1700-talets sillperiod anlades här 8 trankokerier med sammanlagt 18 kittlar samt ett salteri. Den livliga verksamheten tog slut 1808; ön avfolkades på några år och var obebodd till mitten av 1800-talet. Då bosatte sig 8 familjer där. En av de första var Jonas Schagerlind med familj bestående av far och mor, samt tre söner och tre döttrar.
Stenstugan var säkerligen en lämning från 1800-talets sillperiod. Jonas reparerade stugan med sten och vrakvirke samt täckte den med tång, och den var i förhållande till många andra boningar ganska bra. Bränslebristen gjorde det svårt att hålla värmen. Endast om stranden välsignats med vrak, kunde det bli en tids förbättring. Det sägs att Jonas var ganska nöjd med sin bostad, men att det kunde bli besvärligt då ”tuggebussen” frös fast på stenhyllan. Försörjningen här ute utgjordes av fiske, som gav mat och möjlighet att byta till sig potatis och mjöl. Säsongsarbete hos bönderna kunde bidra till försörjningen. Jonas dog 1868, hustrun Regina 1882 och Samuel 1887. Därefter stod stugan tom och förföll.
Efter besök av kursen ”Lär känna ditt Tjörn” den 6 oktober 1963 beslöt hembygdsföreningens styrelse att undersöka möjligheten att bygga upp stugan. Eskil Petersson i Brog uppmätte stugan och rekvirerade material. Igångsättningen planerades till början av juli 1964 men det dåliga sommarvädret försenade starten. Den 21:a gjordes första försöket av Alvar Matsson, Folke Ahl och Carl-Olof Olausson. Arbetet gick trögt tills fram i augusti då vädret blev gynnsammare. Den 18:e påbörjades taket och den 29:e firades taklagsfest. Deltagare i bygget var: Leif Olsson, Köleröd, Carl-Olof Olausson, Säby, Eskil Petersson, Brog, Folke Ahl, Hoga, Nils Vik, Sandbräcka, Alvar Matsson, Valsäng, Osvald Hermansson, Gunneby, Sven-David Knutsson, Rävlanda, Olle Olausson, Kärrslätt, Henry Olausson, Brog och Hugo Karlsson, Hoga. Arbetstiden till den 29 augusti var 160 timmar. Traktor utlånades av Hugo, Eskil och Olle. Osvald Olsson i Mölnefossa skänkte granspiror till resvirke. Natanael Niklasson i Brog, född på Säby ö, frågades till råds om byggdetaljer. Vi fick också ett kort från 10-talet av Hulda Blomgren, kusin till Natanael.
Den 10 juli 1970 uppsattes innertak under ledning av Harry Hermansson, Valsäng. Samtidigt var det ett 25-tal medlemmar här ute som snickrade eller städade stränderna. Stugan minner om forna tider och dess förhållanden, men fungerar även som raststuga för vandrare på Säbyleden.
Handelsboden
Av May Gunnarsson
En lanthandel – eller ”handelsbu” – invigdes 1979 i den södra delen av ladugården. Denna lokal hade systrarna Wallenfeldt i samband med sin lanthandel använt som lagerlokal för olika handelsvaror. Inredningen kommer från Ida Hermanssons affär i Nordviksstrand. Hon hade övertagit affären 1935 av sina svärföräldrar och drev den fram till 1964. I samband med att Kennet Eliasson i Skärhamn köpte fastigheten 1978 fick hembygdsföreningen överta inredningen och flyttade den till Bräcke. Ytterligare delar av inredningen liksom inventarier kommer från olika nedlagda affärer på Tjörn. Genom lanthandeln vill museet visa, hur det såg ut i en ”handelsbu” på Tjörn mellan 1930 och 1960. Betjäningen var manuell och affären var ofta byns samlingspunkt.
Bensinpumpen
Strax intill affären finns en bensinpump av äldre datum. Den har stått vid Handelsbolaget i Skärhamn som skänkte den till hembygdsföreningen. Den togs i bruk första gången 1937. Vid det tillfället kostade en liter bensin 37 öre.
Ladugården
av Vivan Olausson
Den gamla ladugården var byggd av runt, knotigt och krokigt timmer, och var indelad i två lador och en loge. Den hade en längd av 20 alnar, dvs. 12 meter. Logportarna var av huggna aspbräder och dörrarna, som gick inåt, hade satts fast på reglar av ek och ovanligt nog med gångjärn fastsatta med spik. För övrigt fanns inte en enda spik i hela byggnaden. Taket var täckt med grästak till tre kvarters tjocklek, det är ca 45 cm. När den nuvarande ladugården byggdes 1876 kunde virke från den gamla användas eftersom det var ganska gott.
Hembygdsföreningen köpte ladugården 1973 och hembygdsgården blev därmed komplett. Under 90-talet iordningsställdes rännet, där föreningens förråd av jordbruksredskap, slädar, kärror och vagnar finns.
I fähuset förvaras seldon och tillbehör för ett lantbruks mjölkhantering, och där är även kobåsen och kalvkättarna. För föreningens praktiska arbete har en samlingssal och ett kök inretts i en del av ladugården.