Innan hembygdsföreningen kom till stånd
Av Rune Agård
Att söka teckna hembygdsföreningens historia och verksamhet under de 20 första åren sedan föreningen bildades 1939, tillhör inte de lättaste uppgifterna. En sekreterare hade visserligen valts, men till hans uppgifter hörde tydligen inte att skriva protokoll. Det gjorde istället ordföranden, men dessvärre endast sporadiskt och knapphändigt. Inte heller skrevs det några verksamhetsberättelser.
Vi får således lita till andra källor och lyckligtvis finns några, som kan ge oss åtminstone en och annan glimt om vad som hände inom föreningen. I Ny Tid återfinns den 2 juni 1947 ett intressant helsidesreportage om hembygdsföreningen. På en bild sitter ordföranden James Waldemar Hendry på en stor ekkista vilken ”sannolikt har tillhör Margareta Hvidfeldt”. I famnen håller han en väldig pipskål, ”ca 60 cm i diameter”. Dessa ting och många därtill avser han att skänka till det planerade museet. Vidare får man veta att det finns planer på att inreda ett STF-vandrarhem på Bräcke! Och tack vare att tankar kring hembygdsrörelsens stora betydelse för en trakt redan tidigt levde starkt inom folkhögskolan på Tjörn, kan vi i dess tidskrift för elevförbundet – i fortsättningen kallad Tyft-tidningen – få en hel del inblickar i hur man där tänkte och handlade.
Då Tjörns hembygdsmuseum invigdes 1947
Enligt ett styrelseprotokoll den 29 juli 1947 beslöts, att invigningen skulle äga rum söndagen den 24 augusti.
Någon redogörelse för programmet eller hur invigningen avlöpte finns inte. Men med vetskap om år och datum för invigningen är det bara att bege sig till Universitetsbiblioteket i Göteborg, där alla gamla tidningar förvaras på mikrofilm. Månntro att en invigning av ett hembygdsmuseum på Tjörn skulle uppmärksammas av Göteborgspressen – och av Bohusläningen? Kanske hade man inom föreningen bedrivit lobbyverksamhet? Ja, låt oss se.
Av Göteborgs fyra tidningar hade både Göteborgs-Posten och Ny Tid sänt reporter och fotograf till Tjörn – liksom Bohusläningen. Tre utförliga referat således, jämte intressanta bilder som ger oss en fullgod insikt i hur invigningen skedde. Därtill kommer rektor Hilding Celanders högtidstal som i sin helhet återges i Tyft-tidningen 1948.
Vädret var strålande vacker och publiktillströmningen över all förväntan. Bussar och bilar från hela Tjörn, Orust och Inland började anlända redan en timma före utsatt tid, och snart var, enligt G-P och Ny Tid, 1500-2000 personer på plats, enligt Ny Tid ”drygt ett halvt tusental tjörnbor”. En talarstol var placerad invid en ”runsten i ett fornröse”. I sitt hälsningstal yttrade Waldemar Hendry bland annat: – Vi ska gå från gård till gård tills vi fått alla de äldre byggnaderna här på Tjörn inventerade på sina kulturskatter.
Därefter gav han en ”medryckande presentation av föreningen och dess skapelse”.
Invigningstalet hölls av landshövdingen Malte Jacobsson:
– Jag ber att få lyckönska Tjörns befolkning till detta goda bygdemuseum. Tjörn är rikt på minnen från forna tiders kultur och vi kan prisa oss lyckliga att där funnits män, sådana som Olaus Olsson, som förstått att taga vara på särskilt de minnen av vår kultur, som är lättförgängliga.
Det är kanske någon som frågar sig: Vad skall det tjäna till att taga vara på dessa gamla ting eller samla på dessa gamla minnen?
Det är kanske någon, som lever mitt upp i dagens arbete, som ställer den frågan, och ändå är frågan fåvitsk, för det torde vara självklart, att dagens gärning, vårt eget kulturarbete, får perspektiv, när vi ser det i samband med tidigare skeden av vår kultur. De gamles sätt att leva och bygga och ha sin varelse är för oss föråldrat, men även vårt sätt att ordna vår existens kommer en dag att föjas av nya skeden med en ny livsföring, men en ny kultur. Vårt eget arbete liksom berikas och fördjupas, när vi ser det i samband med en tidigare kultur. Vi ha en alldeles särskild glädje av att känna samhörigheten med det förflutna, hemmets glädje, glädjen vid traditionen, glädjen åt jordbundenheten, bundenheten vid bygden.
Jag skulle vilja tillägga, att det också är många impulser vi kan få ifrån den gamla kulturen. De gamla hade en märkvärdigt säker instinkt t.ex. för bebyggelsens placering i landskapet. – Jag skulle vilja säga att den i många fall kan tagas som föredöme för oss som nu alltför lätt med teknikens hjälp placerar in en bebyggelse hur som helst. Många av de gamlas sätt att utforma sina redskap kan bli föredömliga för vår hemslöjd och konsthantverk som t.ex. ifråga om träskålar och träredskap, som vi nu så gärna se som vackra vardagsvaror i våra hushåll.
Det viktigaste är dock värdet av att se vårt eget arbete i sammanhang med fädernas gärning. Vi är alla bara länkar i en lång kedja av händelser. Vi har att vara trogna mot fädernas arv, föra verket vidare och ge gemensamhetslivet all den förnuftiga mening vi kan. – I förhoppning att denna hembygdsgård skall bli ett kärt studieobjekt för Tjörns befolkning, ett kärt minne, som de gärna söker sig till, en eggelse till nytt skapande för Tjörns kultur, förklarar jag denna hembygdsgård invigd.
I samband med landshövdingens invigningstal framförde han även ett tack till alla dem som fullföljt Olaus Olssons pionjärarbete, och särskilt vände han sig till kantor Hendry med ett varmt tack för hans uppoffrande arbete för fornminnesvården och överlämnade på kungens uppdrag till honom medaljen ”Illis Quorum”.
Rektor Celander högtidstalar
Till varje jubileum hör också ett högtidsanförande. Inbjuden talare var vid detta tillfälle rektor Hilding Celander, rektor i Göteborg och ordförande i Västsvenska fornminnesföreningen. Han var själv en framstående forskare och en personlig vän till Olaus Olsson. Därom vittnar åtskilliga brev i vårt arkiv. Celanders manuskript fick Tyft-tidningen senare låna, och kunde därför återge det i sin helhet i sitt nästa nummer 1948. En provgenomläsning ger vid handen, att det närmast rörde sig om ett 45-minuters föredrag, hellre än ett anförande. Titel: Tjörns hembygdsförening.
Större delen av föredraget formas till en varm hyllning av Olaus Olsson och hans betydelsefulla livsgärning. Det märks tydligt, att Celander är full av beundran av människan/vännen likaväl som av forskaren Olaus Olsson. Hembygdsföreningen och hembygdsmuseet är så intimt förknippade med varandra, att det numera inte går att nämna det ena utan att också nämna det andra. Celander säger bl.a.:
– När Tjörns hembygdsförening idag inviger sin hembygdsgård i Olaus Olssons hem i Bräcke, så är detta alltså ett led i en stor kulturrörelse.
Att hembygdsgården förlagts just hit, beror väl knappast på att denna byggnad är så enastående i sitt slag. Den har nog många likar här på Tjörn. Valet av just denna byggnad beror väl först och främst därpå, att den var Olaus Olssons hem. Hembygdsföreningen har därmed velat hedra minnet av den man, som har betytt mera än någon annan för utforskningen av Tjörns folkliv och folkminnen, av gårdarnas och släkternas historia genom många led. Det kan då vara tillbörligt, att med några ord erinra om denne märklige man och hans livsverk…
Kanske tycker någon, att jag har dröjt för länge vid Olaus Olsson i Bräcke. Själv har jag nästan en motsatt känsla: att jag talat för lite om honom själv, bara vad han uträttat. Det finns så mycket mänskligt stort och värdefullt, som alls inte syns utåt, i påtagliga resultat. Men beträffande Olaus Olsson är det inte rätta tillfället här att tala om sådant, hur mycket det än kunde vara att säga. Och allra minst skulle han själv ha velat det. Han var över huvud taget mycket förtegen om sig själv.
Han begärde varken lön eller lov. Men i sitt arbete var han säkert lycklig – så som den är, som i arbetet kan glömma sig själv.
Tjörns hembygdsförening är att lyckönska till att kunna bygga vidare på en sådan solid grund, som den Olaus Olsson lagt. Hans namn kommer alltid och för alla som sysslar med någon form av historisk hembygdsforskning, att vara förbundet med Tjörn.
Den märkliga fiskardansen
Fiskardansen framfördes av ett 20-tal dansare. I Bohusläningen kallas dansen för ”Tjörns gamla fiskardans, upptecknad av hr Hendry”. Enligt GP hade dansen inte uppförts sedan 1877 – och ”den gången var det vid ett båtök hos Mathias Andersson i Skärhamn”. Dansen tog 15 minuter att framföra. Den illustrerar på ett mycket realistiskt sätt, hur det kan tänkas gå till vid ett vinterfiske på isen. Fiskaren och en presumptiv köpare kommer i gräl om den fångade fiskens pris och kvalitet. När köparen bjuder för litet blir fiskaren arg och säger:
– Skall du pruta, din snikne bofink? Ordväxlingen blir allt intensivare, och så småningom urartar det hela till ett slagsmål – allt till de övrigas stora förnöjelse. Uppköparen knuffar nu fiskaren i vaken. Vilda rop på hjälp höres, innan fiskaren räddas av sin dräng. Allt slutar dock i bästa sämja, då köparen fattar fiskaren i händerna och dansar ut som första par i ”fiskardansen”. Undan för undan faller nya par in i dansen och till sist är alla med. Såväl pantomimscener som förslag till lämpliga texter samt sångmelodier utgör inslag i dansen.
(Olaus Olsson och redaktör Olof Forssén vid dåvarande Radiotjänst hade dock redan 1936 upptecknat Fiskardansen genom att intervjua personer som varit med om att dansa den 30 år tidigare. Den som är intresserad av Fiskardansen, hänvisas till boken ”Hembygdsforskaren Olaus Olsson i Bräcke” av Rune Agård, sid 137-140.)
I en tidningsartikel i GP den 19 juli 1947 säger Hildegard Wallenfeldt:
– Det var vår fars vilja, att vi skulle göra gården till ett museum, men vi hade ju inte de ekonomiska förutsättningarna härför, så vi sålde mangårdsbyggnaden till hembygdsföreningen på Tjörn.
– Att festdeltagarna kommer att få sig någonting till livs vid invigningen, skall också fröknarna Wallenfeldt svara för. Det blir servering under de gamla trädkronorna, och dukningen sker på nya, vita trädgårdsmöbler, som just nu håller på att anlända. Systrarna Wallenfeldt hade ju god vana vid att sköta serveringen från tiden med pensionats- och caférörelsen på Furuhäll.